20
Zephyr far på sommarlätta vingar
Och tar lifvet som ett tidsfördrif,
Och en fjällbäck genom dalen klingar
Med sitt positiv.
Lilla svalan flyger upp och neder
Kring sin takås utan ro och rast:
Glad att snart få sätta bo, hon reder
Hem och härd i hast.
Sädesärlan ses i luften hugga:
Det är knott hon ljustrar och förtär.
Ankan seglar på sin egen skugga
Mellan land och skär.
Våren fattat sjelfva gamla tuppen:
Maken till crescendo ingen gör.
Spricker han kanske och dör på kuppen,
Rår jag ej derför.
Lifvet spritter genom all naturen,
Våren skapar om oss på en gång,
Och för menniskan och kreaturen
Kammarn blir för trång.
Djur och menniskor hvarandra härma,
Se på kornas längtansfulla drag:
Allt vill ut att lufta sig och svärma —
Så vill äfven jag!
