Hoppa till innehållet

Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

46

 
Af ingen artist hon målas kan —
Han tog sig vatten öfver hufyvyu't, han.

Och derför vet jag så väl som ni,
Att den lyckas bäst — som låter bli.


En berömd författare har också uttryckt sin tanke derom i följande ordalag: "Der naturens ande, stolt i känslan af sitt mäktiga, aldrig fjettrade majestät, talar sitt dånande kraftspråk utöfver berg och dal — der böjer sig i omedveten ödmjukhet den beundrande och häpnande menniskan för dess makt, och utan strid afstår hon ifrån att för sin like i bild eller ord söka försinnliga den storartade scen, som uppfyller henne på en gång med fasa och förtjusning.”




Vi ha lemnat Trollhätte kanal och betrakta nu som bäst den förtjusande punkt på kanal-linien som kallas Lilla Edet, der jag skulle haft mycken lust att stanna, antingen för att i den blanka elfren hugga mig en lax, eller i byn slå mig på ölbryggeri, garfva läder, färga, göra piller, såga bräder, sköta posten eller predika 1 kyrkan; ty till allt detta funnos tillfälle och inrättningar, efter hvad jag såg och förnam. — Öfverallt är vegetationen herrlig och rik. Till vester ligger Ströms storståtliga herregård, efter hvilken kanalen fått sitt namn. Två slussar till, och man är stolt att ha kommit i jemnhöjd med hafvet. Naturen blir nu mindre storartad, mindre lummig. Kala, skrofliga berg blåna i fjerran, under det ögat icke saknar en mängd vackra, leende landskapspartier.