61
Man faller lätt på gamla Gluntens tankar:
Att jordens ljus och lampor i en bundt
Är bara strunt
Mot en af himlens hemmastöpta dankar.
Der borta, ack, hvad rör sig? Hvilken syn
Vid skogens bryn!
Det hafsfrun är kanske som sjelf sig närmar.
Hon nalkas! Ack, det kunde jag väl tro:
Det var en ko,
Som slickar månsken och idylliskt svärmar.
Hur fridfullt slumra icke haf och land
Vid månans brand!
Och sjelf jag drömmer, att på detta viset,
Med samma lugn och stilla välbehag
Som kon och jag,
Gick söta mor med far i paradiset.
Men hafvets vind är ej det minsta slägt
Med Edens fläkt:
Förlåt, jag varnar lilla frun för vådan!
God natt och dröm om mig, om hon så vill,
Och helsa till
Sin lilla gubbe, om hon har en sådan!
God natt, o måne! Menskans barndomsvän
Är sömnen än;
Lycksalig du, som ingen sömn behöfver!
Låt goda andar vaka som i qväll
Kring våra tjäll
Och lys som nu din frid alltjemt deröfver!
