77
Dagbräckningen.
(Efter Longfellow.)
Och vinden han far öfver böljans skum
Och ropar åt dimman: "Ge rum, ge rum!"
Och skeppen han helsar på böljans bryn:
"Till segels, kamrater! Det bräcker i skyn."
Han susande far inåt landet se'n
Och ropar: "Vak upp, det är dag alltre'n!"
Han ropar till skogen med vänligt sus:
"Häng ut dina fanor i solens ljus!"
I fåglarnas nästen bland löf och ljung
Han ropar: "O, fågel, vak upp och sjung!”
Till tuppen han far under bondens ås:
"Det dagas; vak upp, tag trumpeten och blås!”
Han hviskar till åkern, af kornax tung:
"Vak upp och dig buga för dagens kung!"
Till bykyrkans torn han ställer sin väg:
"Vak upp, o klocka, och tiden säg!"
Men kyrkogården han nalkas intill
Och hviskar: "Ej än! Ligg still, ligg still!"
