117
Jag längtade ut på en saltare våg
Att svalka min värda person.
Jag repade opp alla tio budord
Och lemnade mig i Guds hand,
Och kom med en brinnande bondtur ombord
På ångaren Ångermanland.
Alexandre Daumont säger på ett ställe i sin Resa i Sverige år 1830: Jag lemnade Stockholm på en ångbåt: men jag tycker att det låter bättre och tydligare om jag säger, att jag gick ombord på en ångbåt och medelst detta fortskaffnings-medel lemnade Stockholm. Samme Daumont berättar äfven i sin resebeskrifning om sin öfverfart från Helsingör till Helsingborg sålunda: "Himlen var ren, hafvet lugnt och vi gynnades af en frisk kultje." Det kan nog kanske vara möjligt, men mig har det aldrig lyckats att få se hafvet lugnt under en frisk kultje. Men jag kommer nu för långt ifrån mitt föresatta ämne. Adjö, herr Daumont!
Det präktiga Ångermanland skulle göra sin första resa på Norrland, och rederiet hade haft den artigheten att anställa en sextett af blåsinstrumenter, som skulle medfölja fartyget på dess första resa fram och åter. Man har talat om knussel nu för tiden hos rederierna; men den nyssnämnda sextetten måtte väl få gälla som en dundrande vederläggning af de oförskämda knusselhiatorierna. Fy skam! sådana belackare!
För att mera trankilt kunna företaga den påtänkta sjöresan, hade jag under vintern flera gånger besökt Bergsunds mekaniska verkstad, för att med egna ögon
