174
Ett stycke reseanteckningar.
(Sommaren 1873.)
Jag natt- och kappsäck har packat redan.
Jag måste resa igen, emedan
En gång för alla min kropp sagt till,
Att han blir sjuk, om han sitter still.
En glädje öfver mitt väsen spred sig,
Då han beslöt att ta själen med sig.
Det var af kroppen ett vackert drag,
Som icke händer hvarenda dag.
Fast i latinet vi äro skrale,
Jag vet att animal sociale
Är just hvad kroppen i födseln var,
Och derför vill han ha själen qvar.
"Han vill ha sällskap," de lärde mena,
"Han mörkrädd är om han blir allena."
Jag tror fullkomligt på deras ord —
Men nu är tid till att gå ombord.
Och vill ni titta uti marschrutan,
Så bär det rakt opp till Åreskutan
Och kanske längre, om Ödet vill,
Som ofta ställer små upptåg till.
Jag tog afsked af två bekanta, som skulle resa till en brunns- och badort, och tänkte dervid på profeten
