Hoppa till innehållet

Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 5.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

37


Likgodt! Nu är han här med hopp och tröst,
Och gladt vi vända gubben Vinter ryggen.
Vi hellre lyssna till naturens röst,
Då våren hyllas af hvartenda bröst,
Ja ända ned till bromsarna och myggen.

Hör lärkan jublar uti solens bad,
Och sången klingar öfver höjd och slätter.
I hvarje buske nickar en dryad,
Och bäcken sjunger, lefvande och glad,
Med lilla Zephyr sina små duetter.

Min ande gläds vid källans friska språng,
Af böljans svall och molnens fantasier.
All konst får vara till en annan gång:
Hvad är ock harpans klang och skaldens sång
Emot naturens enkla harmonier?

Ty hör jag än, en vacker sommardag,
Piano klinkas uti qvafva salar:
Då leds jag först och sedan svettas jag
Och störtar ut och hör med mer behag,
Hur korna böla uti berg och dalar.

Och så det varit har, så långt jag mins,
Ty menskan skaptes att naturen prisa:
I hennes anletsdrag en gudom finns,
I hennes sköte mår jag som en prins,
Och henne ger jag nu min lilla visa.