39
Ej fanns regn uti skyn,
Landtman, grön uti syn,
Stod och blängde mot himmelens fäste.
Än begripa ej vi,
Hur potatis stod bi,
Som är van vid den läskande skuren,
Der som gräs skulle bli
Var komplett parodi
På Gudslån åt de bölande djuren.
Men, natur'n vare tack!
Himlen plötsligen sprack
Och utgöt sina läskande skålar.
Jorden sörpla' och drack,
Solen slutligen stack
Genom skyn sina gullgula strålar.
Trän och blom sköto skott,
Som i knut hade stått,
Från de högste och ned till de lägste.
Äng och fält fingo brådt,
Det blef solvarmt och godt,
Och man hörde hur gräsroten växte.
Och jag tänkte dervid:
Nu för landtman är tid,
Att ej längre han blänger och kinkar.
Nu är sommaren blid,
Än har Frode sin frid,
Än står Erik med axet och vinkar.
