Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 5.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

45

Det var smällkallt och hvasst
Uti Tivoli skog,
Der det blåste och drog
Mellan bergstalp och rös.
Men då vårsolen log
Med en brinnande hast,
Blef jag hänryckt och nös
 Och kom lös.

Och nu tumlar jag fri
Genom blommande land,
Kastar småsten och sand
Ur min spårväg ibland,
Snärjer sipporna i
Mina glittrande band,
Då jag dansar förbi.

Och jag andas så fritt
Se'n jag bojan blef qvitt,
Der jag låg så försagd.
Nu är solen så ljuf,
Nu är Flora så snäll:
Ifrån morgon till qväll
Drar hon stuf efter stuf,
Som den finaste dräll,
Slät och konstmessigt lagd
Öfver dalar och berg,
Med en klarhet och färg
 Som smaragd.