Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 5.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

71


Och strandens alar, som vi se och prisa,
De spegla sig i vågen, att dermed
 Oss visa,
Att det går an att växa upp och ned.

Fast månen gudaskönt sin glans nu sprider,
Om sömnens ljufva kraf man dock påminns:
 Omsider
Är det rätt lyckligt att en måne finns.

Och fast som nu jag alltid nattvak hatat,
Så ha vi ändå rott från häll till häll
 Och pratat
Så mycket nonsens med hvarann i qväll.

I molnens bädd sig månen nu ses gömma.
Så vill jag ock ro hem af andans kraft
 Och drömma
I natten se'n, hur roligt vi ha haft.