finna vi honom som flitig insändare i Aftonbladet och Freja[1] under åtskilliga pseudonymer och signaturer (G. S—i, Beppo, Dulcamara, Quodlibet m. fl.). Till året 1842, under hvilket inga bidrag af honom läsas i nämnda tidningar, torde man kunna förlägga en utflygt till Finland, som han kring denna tid lär ha företagit. Ändtligen beslöt han 1846 att utgifva en samling af sina kringströdda dikter, och denna trycktes i Stockholm under titel: Vallmoknoppar, plockade på steppen, af Beppo (VII och 181 ss. 12:o). Härom har han lemnat följande upplysning i ett bref till en nära bekant, det enda närvarande lefnadstecknare haft att tillgå: „Mitt arbete är tryckt, men får af vissa anledningar, nemligen derföre att jag är lite ömtålig för kritikens gissel, ej komma ut förr än efter min resas företagande; men synnerligast sker detta derföre — — att jag dedicerat det till kronprinsen, hvilken enligt bref till mig från drottningens tjenstgörande kammarherre, Silfverskjöld, med nöje emottagit dedikationen; men nu är H. K. H. utrikes, och förr än han kommer hem, går det icke an att utlemna arbetet i bokhandeln.„ Han utgaf samlingen på subskription, och anledningen härtill var utan tvifvel ett ekonomiskt betryck, som allt mer tilltog och samtidigt dref honom att söka hjelp hos en i Nantes bosatt farbroder, till hvilken han i October 1846 begaf sig. Det är denna resa han i brefvet omnämner. „Jag seglar„, skrifver han, „med en norsk brigg Ceres, förd af kapten Höjsland.„ Före sin afresa hade han sålt ännu ett arbete åt en Göteborgsförläggare. Det var de bekanta: Silhouetter, klippta i papp, samlade af doktor Dulcamara (Gtbg 1846, 77 ss. 16:o), i hvilka han gisslade en hel mängd kända personer i denna stad, dem han under sina täta besök derstädes de senaste åren hade lärt känna. Han reste, i förhoppning att vinna befrielse från de bekymmer som gnagde
- ↑ Anmärkningarna efter denna upplaga redogöra för de sålunda insända styckena. De, som upptagits i skaldens Vallmoknoppar hafva merendels undergått ej obetydlig bearbetning.
