som fått mycket af det gamla vikingalynnets art, dref honom att söka en ersättning för de vilda strider, om hvilka han drömde, i andra äfventyr, som hetsade och tillfredsställde hans svallande lidelser, och så fördjupade han sig i dessa njutningar, som för sådana naturer som hans omöjligt kunna blifva annat än bränningar, på hvilka deras lefnadsmod och ungdomskraft strandar. Till hans svikna förhoppningar om lycka och ära, om bragder och törnfria nöjen sällade sig kroppsliga lidanden för att fullkomligt fördystra Sommelii verldsåsigt; och det är således vida mer genom ett slags själsfrändskap än genom efterhärmning han, i sitt lif som i sin sång, äger något tycke med Byron. Den missstämning, som sålunda uppstått inom skaldens själ, tillväxte med nödvändighet, ju mer det verkliga lifvet med sina oafvisliga fordringar på verksamhet och arbete trängde sig inpå honom. Han fann snart, att han ej passade för den bana han valt, emedan ej heller den skänkte honom dessa tillfällen till vexlande äfventyr, efter hvilka han längtade med osläckligt begär. Härigenom råkade han i en falsk ställning, då han för sin utkomst såg sig nödsakad att qvarstadna i tjensten, hvilken för honom endast var en mekanisk sysselsättning, som väckte hans leda, och hvars frukter, befordran och utmärkelse, egentligen tillföllo de inskränktaste och minst sjelfständige. Åtminstone framlyser denna uppfattning af förhållandena temligen tydligt ur flera af hans stycken, framför allt den bitande satiren Hjelten. Hans belägenhet förbättrades härigenom ingalunda, helst han, enligt hvad underrättelser ge vid handen, äfven enskildt ej sparade på sarkasmer mot förmän. Af själ och hjerta instämmande med de frisinnade åsigter, som vid denna tid gjorde sig gällande inom pressen, ehuru med någon häftighet och hänsynslöshet, kunde han ej heller af detta skäl vara synnerligen väl anskrifven på högre ort. Man skulle imellertid mycket misstaga sig, om man i denna Sommelii hängifvenhet åt de liberala idéerna, om hvilken flera bland hans dikter vittna, ville
