156
Jag är beredd, — jag kunde dö nu genast,
Och darrar jag, det är af köld allenast.
Snart midt igenom lystna dårars svall
Med upprätt hufvud går jag sista marchen;
Och får jag, sjelf jag kommenderar chargen,
Som Moskwas hjerta genomborra skall.
Jag och Murat, exkejsarns favoriter,
En efter annan stumt i gräset biter;
Den tjocka, gästa surdegen Bourbon,
Som snöpligt flytt för mig ur sina stater,
Tål fjäskar blott omkring sig, ej soldater,
Som äran fostrat och Napoleon.
En «helig alliance» bör ha martyrer
Så säkert, som en invalid blessyrer;
Tortyren är ju all försonings grund?
Att Gud så ville, kommer mig att rysa:
Den tro, som, facklan lik, mig skulle lysa,
Af tvifvel flämtar i min sista stund.
Ney utan motstånd faller som en ceder;
Det kostligt är, men jag förlåter eder,
I lumpna trådar i min nornas hand!
Er ånger skall, för sent, min ofärd hämna
Och åt mitt namn den ära återlemna,
Som dyrt jag köpt vid Borodinos strand.
