159
Vive le roi! Krigsmän till mästersvenner!
I fordom fäktat med mig, — tror jag, — vänner!
Jag vet ej rätt, — jag irrar mig kanske.
Jag känner dragen, uniformen inte.
Jag helveteskolonnen mig påminte;
Mais, quelle gloire! Ces jours, ils sont passés!
Barn, gråten ej! — Det är emot krigstukten.
Fängkrutet bränner ej, om I det fukten;
Och klicken ej, — det är min sista bön!
På mitt samvete tynger nog af tårar.
Eröfrare, — vi ärelystna dårar!
Förbannelse och qval är all vår lön.
I dödens dalar gagnar ingen bindel,
På lifvets höjder får man snarast svindel.
Med öppen blick jag alltid faran mött;
Ej har jag segrat med förbundet öga?
Det franska äran skulle båtat föga,
Om som en blind i mörker jag förblödt.
Så herrligt går han ned, den sista solen!
Som den länspligtige för herrskarstolen,
Han sjunker djupt och tillber ljusets far,
För hvilken allt är intet, som befaller,
Att intet varder allt — och till vasaller
Båd' tid och verld och evigheter har.
