Den här sidan har korrekturlästs
190
Då flydde mig allt, både glädje och hopp;
Ty kärlekens sol, som så herrligt gått opp,
Sjönk blodröd i tårarnas bölja.
Jag ilade hän till det skummande haf,
Och oceanen en fristad mig gaf,
Till dess jag min Hilda får följa.
O haf, jag offrat dig lugnet förnöjd:
I din vaggande famn var min endaste fröjd,
Jag älskar ock dö i ditt sköte.
Jag önskar till lön för mödan en gång
Begrafvas i djupet vid stormens sång.
O, att i din famn du mig slöte!
