3
Jag var ej ensam mer: jag mycket sporde
Och sällskap mig min stackars sångmö gjorde.
Jag såg ett svalg, såg verldssystemer hvälfva
Sig omkring fästet i symmetrisk dans,
Såg sferer rulla och kometer skälfva,
Som de fördömda, uti solens glans,
Såg månar med förbleknade anleten
Likt kalla lik i sjelfva evigheten.
Jag såg, hur glober vräktes öfverända
Och hörde echot af förstörarns skratt.
Bland toma himlar, helveten förbrända,
På brutna stalpers stol en konung satt
Och redde ut ett virrvarr: menskoödens;
Jag var i lifvets thronsal och i dödens.
Likt masken, som på brustna hjertat krälar,
Djupt under pinorummets mörka hvalf
I tviflets natt sig vredo dystra själar;
Af suckars genljud afgrundskryptan skalf.
Der lågo lejon såsom barn och qvedo,
Och örnar, vältrande i grus, sig vredo.
