8
2.
Herr pastorn, som yfs i sin veckade kolt,
Ej duger att hålla sig fast i en volt
Och hejda en hingst, som går öfver.
Med hin jag förr spelar om själen gropojs
Och purrar en slagbjörn, som krupit till kojs,
Än öfvar en prest i manöver.
En prost anser halfvan på bäsken för synd,
En löffallen mö för ett särdeles fynd
Och svär i Guds hus öfver fyllan;
Men, hemkommen väl, i sitt anletes svett
Han vadar i toddy och drunknar i fett
Och vräker predikan på hyllan.
Han går der och plirar, så ljuslett och rund,
Med blågröna ögon på smergelgrå grund,
Så blygsam som Brauns «lille Calle»,
Ja, ren som en oskuld och kysk som en munk;
Så svart som en fluga uppå en filbunk
Der sitter en tour på hans skalle.
Han ligger på bolstrar och hvilar sig trött;
Han ler mot Jerusalems döttrar så sött
Och kysser dem äfven enstaka.
Af dem in natura han kräfver ut allt,
Och hjelper ej lämpor, han tar mit gewalt
Och gör dem med skriftermål spaka.
