317
Och sof så tungt på trasiga reliken
Af känslan, Cecrops lik i grift af sten,
Fast minnet tjöt som ulfven ibland liken,
Och qvalet skar igenom märg och ben.
Der norrskensflamman klar och präktig lyser
Och purpurfärgar fjällets hvita snö,
Der vattnet till kristall i källan fryser,
Och springarn trafvar friskt på stålblank sjö,
Der söderns palmer ej i luften trifvas,
Men plantan multnar bort i kylig jord,
Der växtligheten knappt af solen lifvas,
O, der jag trifs, i hög och kraftfull nord.
Der strida floden mellan klyftor svallar,
Och vakan sjunger vinternatten lång,
På fjällets spetsar prunka gröna tallar,
Och trasten stämmer opp en enslig sång —
O, för mig dit! På stormens vinge buren,
Jag flyga skall till nordpolns kalla nejd,
Och der jag skåda vill hur isnaturen
Med men'skan är uti en evig fejd.
