323
Hjelten ej stakar, men bryter ut banan
Och går ej som bäcken en slingrande stråt.
Brage upplyfte sitt götiska hufvud,
Sitt höga, sitt stolta och ärliga anlet,
Med skönhetens prägel i urgamla drag
(Icke den skönhet, som verlden mest älskar:
Det trånande ögat och bleknade kinden
Och oskuldens ljufva, men veka behag).
Det djupa, det kraftiga, fornnordiskt ädla
Var uttryckt på pannan, som molnfri sig hvälfde,
Som himmeln sig hvälfver den stormfria natt.
Ur mörkblåa ögat, så klart som en spegel,
Lyste den djerfva, den mägtiga flamma,
Som Allfader sjelf uti låga har satt.
Kinden af lidelsen ej bar en fåra,
Fast ingen enda af ungdomens rosor
Mer stod i blomma på nitti års snö;
Skägget betäckte det hårväxta bröstet,
Svanhvita lockar kring skullrorna flöto,
Som skummet sig krusar på stormdrifven sjö.
Han satt der så hög, den uråldrige barden,
En lefvande saga från Vidfadmes tider,
Stödd mot en bautasten, grånad som han.
Med forskande blickar han såg utåt rymden,
Än ned i storsjön, i djupet af vågen,
Än uppå fästet, der nordstjernan brann;
Sakta han rörde vid gullharpans strängar
Ljuft till en sång om den fjällkrönta norden,
Dess grönskande lundar och böljornas svall.
Sedan med kraft han i strängarna griper,
