Den här sidan har korrekturlästs
Saknaden.
Bland lågande skyar månan går opp;
Dess dystra, blekröda sken
Glänser vemodigt. På isbergets topp
Kastar det spökskuggor re'n.
Länge jag irrat på berg och i dal,
Att eld på kinderna brann,
Se'n solen tändes i blånande sal,
Tills den bland molnen försvann.
Dock Hilda ännu ej funnit jag har!
Hvar är den hulda i qväll?
Ej i den gulnade löfsaln hon var,
Ej på de nosslupna fjäll!
Lyssnar hon kanske på tonernas ljud
På berget midsommarsgrönt,
Der dufvan kuttrar för trånande brud
Och blir med kyssar belönt?