Hoppa till innehållet

Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Till Hildas vålnad.

 
Jag älskar hvar gryende fara,
Hvart åskmoln, som digert sig höjer
På fästet i stjernljusa qvälln!
Bland dödar mig lyster att vara,
Och blixtrarnas sken mig förnöjer;
Jag dväljs helst bland drifvor på fjäll'n.
 
Min glädje är lejonen jaga;
Med vekliga nöjen den svaga
Må gerna förnöta sin dag!
När midnattens glindrande stjerna
Sig höjt, drömme han om sin tärna:
Jag drömmer om bragder och slag.
 
Så ljuft är, när ulfvarna tjuta,
Och flammande norrskenen gjuta
Sin glans öfver blänkande sjön,
Och granen och björken stå klädda
I isdrägt, och björnarna bädda
Sig ned i den nyfällda snön.