339
Min sällhet flytt, mitt lif ett benhus blifvit,
Der marterns ormar kräla om i ro,
Ett öde tempel, som Gud öfvergifvit,
Men i hvars krypta afgrundsandar bo.
Ack, bittra tårar på dess murar rinna,
Och plågans offer på dess altar brinna,
Och qvalets gamar flaxa i dess hvalf.
Mitt hjerta fylldes, tills det brast af pina;
Sjelf hoppet sprängdes som en antänd mina,
Och minnets ängel som en biltog skalf.
Ack, minne, minne, o min kärleks minne!
Den enda blomma jag i tiden bröt,
Min tankes svalka, balsam för mitt sinne,
En äkta perla i en likmasks sköt,
En solens stråle i den mörka sorgen
Och för Amandas trohet hennes borgen!
Du stärkt det mod som jag förlorat nyss.
Ditt minne, qvinna, lidelserna kufvat,
Din tjusning lastens mellantid förljufvat;
Min sista njutning var din sista kyss.
Behåll mitt hjerta, om du kan; om inte,
Mig sky, mig hata, om du vill, förglöm,
Tills qväfd hvar bild, som dig om mig påminte,
Flytt från din bädd som en osalig dröm.
Hvad gör mig nu väl hela verldens lycka,
När jag min kind ej mer mot din får trycka,
