16
12.
Kutryggig går bonden från morgon till qväll
Och «asar i lera»; för en bagatell
Han tvingas till herrgåln att hofva.
Hans finkel är utspädd och tilltugget fint,
Bänkvällingen mager och blandbrödet skrint,
Klädpaltorna tunna och grofva.
Kring spiseln går käringen sotig och skygg,
Som loppan på «fässingen», och skjuter rygg;
Hon kokar i grytan en smula
Af utlakadt kött, men af vatten en så;
I sänghalmen kräla som «pankor» de små
Benranglen, utsvultna och gula.
13.
Väl krämarn står tvärsäker inom sin disk,
Som bakom ett bröstvärn, och väger ut fisk
Och mäter med nageln på tummet;
Men får han en sticksmäll af min chambrière,
Som dansken i Holstein, han sträcker gevär
Och flyr som en vissla ur rummet.
Att hugga i lådan och strypa en sill
Hvar bonde på Hisingen kan, om han vill;
Men kör gunstig herren på flanken,
Han tappar balansen, min själ, och blir bête:
Han håller i manen och hänger i knät
På kraken och girar med skanken.
