Den här sidan har korrekturlästs
64
Du gästar våra blåa svärd,
Som fråssa vildt i ledungsfärd
På Rotas ängar gröna.
Der tõms i blod på ljungväxt hed
Också din skål i botten;
Ty det är gammal jägarsed,
Att svälja sista droppan ned
Och träffa alla skotten!
Och ingen skall för oss gå fri,
Som för sitt fall är mogen;
Den djerfves lífstråd klippa vi,
Bland snår och häckar gömda i
Ett bakhåll uti skogen.
Men lífvet börjar bli för tungt,
Så liksvept segrens minne;
Och med ett blod, så varmt och ungt
Är här i Sverge alltför lugnt
För ett oroligt sinne.
Och än står svenska äran qvar
Uti den svenska hären,
I ofördunklad glans, så klar
Och bergfast, som hon alltid var,
Likt klipporna i skären.