ter så väl i barnkammaren, som i köksspisen. Celestine var således allt i allom. Än torkade hon barnen om näsan, än torkade hon af något nytt isatt fönsterglas; än skar hon af en bit metvurst, än en glasruta; än tillknådade hon kitt, än vispade hon till mjölgröt — med ett ord, man igenkände ej den förra Celestine på annat, än på det sköna ansigtet, som, ehuru något blekt, likväl till det mesta bibehöll sitt ungdomliga, lifliga. Kring det dunkelblå ögat knöt sig visserligen en något mörkskuggad ring, liksom molnkransen kring månans glänsande skifva; men i blicken låg ännu samma ljufva svärmeri, hvaraf blotta skenet förmådde sätta den genom manliga ådror strömmande blodmassan i fullkomligaste uppror. Kinderna voro väl, som vi nyss antydde, något bleka; men detta bleka var liljans hvithet. Mången giftig insekt hade visserligen, under de tvenne första åren efter Alberts död, surrat öfver läpparnas blomblad; men deras purpurkälla tycktes vara outtömmelig, emedan ett manligt öga icke gerna ostraffadt vågade dyka till dess botten. Celestines växt hade blifvit något mera utbildad och fyllig, och när man med blicken hade stannat på den lilla täcka foten och började derifrån fortsätta vägen uppåt, var det nästan omöj-
