18
”Nå, Gud vare lof för det! Annars är våren ej att leka med för dem som hafva svaga bröst. Jag vill gå opp och språka en liten stund med henne.”
”Ack, hvad hon skall bli glad”, hviskade Celestine.
”Så mycket bättre, så mycket bättre! Jag har också något högst angeläget att säga henne, något lika vigtigt för mig som för henne”, tillade fanjunkaren med en viss mystisk min, hvarefter han, smågnolande på en regementsmarsch, begaf sig uppför trappan.
”Hederlige man!” yttrade Celestine för sig sjelf; ”o, att Sara en gång kunde låta det förflutna hvila i sin graf och ej mer kalla upp ur dess hemska gömslen dessa sorgliga minnen, hvilka allt mer och mer upprifva de många såren i hennes lidande bröst. Denne hederlige man älskar henne så ömt, bjuder sin starka arm till stöd åt det vissnande trädet och likväl —”
”Celestine! Celestine!” ropade en röst från ett i öfra våningen till hälften öppnadt fönster.
Celestine vände sitt vackra hufvud ditåt.
”Celestine! ett ord, ett enda ord!”
”Omöjligt, nu åtminstone omöjligt!”
