”Jag tror du är rent af rasande med ditt eviga går an!” utropade fanjunkaren, på rent allvar förargad, ”det går an och det går an, så det slutligen går åt helfvetet, och det är ej första gången jag sagt detsamma och blir ej heller den sista.”
”Goda Tandgren, hvad skulle det väl hafva blifvit af oss, om det ej gått an!” sade Sara och slog sina smala armar om hans hals; ”ej ett ondt ord nu mera — du vet ej hvad det smärtar mitt bröst att höra ett sådant från din mun. Lägg ej en bitter ört i den dryck, som redan är bäsk nog att dricka. Låt oss vara förståndiga, min vän! I hvarje mensklig handling tycker du dig alltid se något lastbart. Men hvad är väl lasten? En skugga, det är sant; men säger man ej äfven, att det finnes sköna skuggor? Hvad vore väl ljuset på en tafla, om ej skuggor der äfven funnes? Hvad som är ondt för en, kan vara godt för en annan. En sönderslagen fönsterruta är en olycka för husvärden eller hyresgästen; men en lycka för glasmästaren. Det ligger mycket ondt i att slå ihjel en menniska; men förvärfvar du dig ej en tapperhetsmedalj genom en sådan bragd?”
”Min pligt, Sara, det är något helt annat.”
”Sålunda är pligten ett olyckligt band, som
