Hoppa till innehållet

Sida:Sara Widebeck.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

40

att en djefvul lika mycket förhöjer Guds majestät, som en engel förmår göra det — ja, kanske ännu mera, och Gud kan ej vara otacksam derför.”

”Som hustru, bästa Celestine, skulle aldrig sådana tankar uppstått i ditt bröst.”

”Hustru — fy! nämn ej detta namn. Det ligger en hel knippa galerslafvar deruti — men solen står redan högt på himlahvalfvet — en kyss, Gustaf, och sedan farväl.”

”Nej, Celestine, dröj ännu några ögonblick. Det förefaller mig som du i detta ögonblick vore vida intressantare, än du vanligtvis är. Hvilken skön rodnad på dina kinder! hvilken mäktig rörelse i din barm! Låt mig ännu en gång brinna mot de förra och försmälta vid den sednare!” ropade löjtnanten, flätande sina armar kring hennes smala fria lif.

”Nej, min unge, nej”, sade Celestine, sökande göra sig lös ur hans famn.

”Ditt motstånd är förgäfves, förfärliga flicka; förgäfves söker du slita dig från mig — dina smäktande ögon fjettra dig med tusende bojor vid mitt sköte.”

”Nej.”

”Du darrar, förtjuserska — triumf! verldens friaste qvinna darrar i mina armar.”