42
”Ja, men blott af ömhet; af deltagande för dig, ljuslockige gosse.”
”Celestine — Celestine? —
”Hvad denna ångest gör dig intagande, min Gustaf — min — förstår du, hvad detta min betyder? — det betyder: Gustaf är min till sådan grad af slafviskhet, att detta ord: Celestine är min, icke kan våga smyga sig ut på hans läppar — — nej — nej — låt dina armar hvila — kom ihåg att de bära bojor — bort med din mun — kom ihåg att den ej är nyckeln till dina fjettrars lås — afstånd emellan oss — så — så — nu blir det jag som lyfter dig till mig — min andedrägt, som upptorkar ångestsvetten på din panna — ha, Gustaf! — — —?
Hennes sköna armar flögo ursinnigt kring hans hals — deras hufvuden sammangjötos, liksom tvenne eldslågor — det ljusa håret dränktes i de yppiga svarta lockarna — och — — — — — i samma ögonblick täcktes solen af ett moln; — men när molnet försvunnit, föllo de befriade strålarna på Celestines sköna gestalt, der hon med hufvudet stödt mot handen satt vid det lilla skrifbordet. Men qvar på örngåttskudden låg ännu hufvudet med mustacherna, och öfver dess slutna ögonlock tycktes en lätt slummer hafva höjt sina vingar. Celestines
