det så ej vara! Hvarför blef jag dömd att ännu irra, som en vålnad, på min egen graf och förpesta samma nejder, hvilka förut sågo mig lefnadsfrisk och lycklig? — Jag dog ej i vågorna, Sara! — jag dref ej kring okända stränder, ett vanstäldt lik, Celestine! Det var mitt goda namn och rykte, min ära, hvilka Mälarn för evigt slöt i sitt skumhöljda sköte. Från stentrappan ilade jag att möta döden, som spöklikt sväfvade mellan vattenpelarne på djupet; men den hvirflande strömmen, som oemotståndeligt förde mig med sig, jagade den förvirrande dödsbilden ur min hjerna och återförde deruti kärleken till lifvet. Jag såg upp ur vattenbrynet, såg himmelens manande stjernor öfver mitt hufvud, och i deras glans upptinade min beslutsamhet att dö — jag simmade, ej mer en lekboll för nattliga vågor. Då sköt, en stor svart fågel lik, med friska vindar i spända segel, en skuta ur Blasieholmshamnen. Mina rop hördes af folket om bord, och snart befann jag mig der, omgifven af menniskor råa till ytan, men goda, välvilliga till hjertat. Ett kort, hemligt samtal mellan mig och skepparen föreföll — och skutan fortsatte sin bana; men dess besättning var tillökad med en man — och denne var jag. Efter en lång stormig sjöresa befann jag
