”Är ett förklä, som pultronen aldrig oftare begagnar, än i farans stund — en slida för harvärjan, om ni bättre förstår er på det ordet”, svarade Albert med ett hånlöje på sina läppar.
”Men vill ni då ej vara så god och förklara, hvarföre vi prompt skola skjuta ihjel hvarandra?” tillsporde Gustaf sin motståndare, med en viss skämtande ton i sin röst.
”Har ni medtagit era pistoler, för att skjuta sparfvar, herre, eller hvartill tjena dessa öfverflödiga frågor? Jag, för min del, gick hit i afsigt att träffa ett lejon, men börjar nu befara att jag blott funnit en kramsfågel — lika godt! Det sednare är ej mindre förbjudet än det förra. Skada blott, att jag lade kulor i stället för hagel i pipan.”
”Allvarsamt taladt, min herre, vi äro ju, som jag hoppas, tvenne förståndiga menniskor”, sade Gustaf, med något mer allvar i sin stämma, ”och om jag verkligen förolämpat er, er som jag dessutom aldrig i min lefnad sett förr än nu, så bjuder jag er gerna hvilken upprättelse som helst; men — men om jag nu dödar er, så försäkrar jag heligt, att jag ej vet hvarföre — lika litet som ni torde veta hvad ni egentligen har att hämnas på mig.”
