sista förhoppning om en kommande salighet — vid —”
Hans tunga stelnade, hans ögon tillslötos — han hade sett den fruktansvärdes finger närma sig trycket — dock höll han ännu bedjande den darrande handen mot skyn.
Ånyo bröt stormen löst genom skogen; men denna gång bar den på sina väldiga vingar knallen af ett aflossadt skott — den mot höjden sträckta handen, genomborrad af hämnarens kula, krafsade blödande i mullen — — — — — — — — — — — — — — — —
Knappt hade de närgränsande kullarna och bergen emottagit och återgifvit den dödsbådande knallen, förrän ett vildt skrik trängde genom skogsdungen och fyra qvinnor, med fladdrande hår och af skogens qvistar sönderslitna klänningar, instörtade på den blodiga scenen.
Albert, som med pistolkolfven länge sysselsatt sig med att prygla den på marken framstupa liggande och himlen med sina jemmerrop nästan nedertagande löjtnanten, spratt upp vid detta nya skrik. När han nu dertill såg de fyra qvinnorna framrusa genom träden, uppgaf han ett hest skratt och störtade derefter från ladan ned åt sjön. Qvinnorna följde honom, upphunno honom , grepo i hans kläder och sökte med förenade krafter
