Sida:Sara Widebeck.djvu/93

91

Hvari du fördränkte vår jordiska ban'!
Tillbaka till barnen! tillbaka till stan!

	Albert (gör ett vildt språng öfver en stenhög).
Nej, det ger jag fan!
	Qvinnorna (släpande efter honom).
Dig vinka de armar så hvita och späda, Ett ymnighetshorn utaf tröst de bereda; Mot dig myser kärlek från barnaren mun, Som upptinar hjertats förisade grund!
	Albert (ursinnig).
J talen om horn! — — Är jag ännu på jorden? Mig kalla de fuktiga mörkgröna morden, Som tjuta sitt dödsskrik i vågornas djup — Der bjuder mig döden sin kallaste sup.
	Qvinnorna
Än skola dig möta i nattlätta skrudar De fyra, men ännu dig älskande brudar. Det går icke an, att du dränker dig då — Det går icke an, att som enkor vi gå.
	Albert (lemnande sin ena byxa qvar på en rishög, hvarigenom han rusat).
Jag är ju blott en; huru kunna mig dela? — En brud fins i vågen, som äger mitt hela.