Sida:Sara Widebeck.djvu/95

93

sina trotsiga hufvuden och dö. Solen har ånyo gömt sitt rodnande ansigte bakom molnen, liksom föraktade han att vara ögonvittne till stoftets raseri; men öfver land och sjö föllo, som floder, himmelens tårar.
	Albert (tittar ned i djupet).
Se gästerna samla sig — se hur de knipa Hvarandra i lufven — hör — hör hur de kifvas Och vräka emot oss — — j hungrige satar, Ha'n tålamod! Se — se der kommer ungmön — Se perlhvita tänderna, böljande håret Och tusende bröst till att vagga emot, Och hvarje en himlaglob — ha, hvilken vällust! O qvinnor! hvad ären j väl emot henne!
De långa svarta, af regnet genomdränkta, lockarna sprida sig spjutformade kring qvinnornas skuldror, och de tunna klänningarna, drypande af regnvatten, sluta sig tätt till formerna, så att hvarje konvulsivisk rörelse spritter naken för ögat.
	Albert (kring hvars hals fyra par snöhvita ådersprängda armar ormlikt ringla sig).
Hejsan! sköna brudblick, hejsan! Hejsan! sköna brudbarm, hejsan! Hejsan! sköna brud —