Sida:Sara Widebeck.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

96

”Ett ljus uppgår för mina ögon!” ropade presten, liksom fattad af en högre uppenbarelse; ”jag vet blott ett enda ställe här i verlden, der sympatier för dem möjligtvis kunna vara att finna — — låtom oss skicka dem till — Elementarskolan i hufvudstaden!”

”Det går an”, inföll borgmästaren.

”Det går an”, instämde hela skaran.

Och skredo nu alla, med dystra blickar och lutande hufvuden, från stranden.

Så häf dig då ur dina djupa afgrundshålor, vilda, liffrätande sjö! Blanden er deruti, j himmelens nedstörtande floder! Vräken, med förenade krafter, till okända rum dessa fem andelösa vanställda kroppar! Men den ”rena” och ”sedliga idé”, hvarför de i botten tömt lifvets och dödens bittraste kalkar, skall en dag, på framtida skyar le öfver verlden och gjuta kring deras namn odödlighetens ljusstrålande gloria.