Georg ryckte förfärad flaskan ur hennes hand: ”Store Gud! Emilia, hvad tänker du?”
”Hejda mig ej, jag uppfyller blott mitt kall!” svarade hon. ”På jorden voro vi förenade medelst bandet af en helig ed; det står derföre ej i mensklig makt att åtskilja oss. Om våra fiender likväl fordra detta, så må det ske med våra lik — men icke förr. Ett hårdt och orättvist öde har bestämt dig till döden, det är ju då naturligt, att samma öde äfven träffar mig. — Nej, sök inte att afvända mig från att följa dig i grafven, dina ord bortdunsta då i vädret. Georg, mitt beslut är fattadt,” slutade hon med en högtidlig stämma, ”gif hit flaskan! .... Så, nu kan jag le åt jordens bekymmer!” Och med ett vildt och högljudt skratt förde hon flaskan till läpparne och nedsväljde hälften af drycken, hastigare än tanken det fattar.
Georg gjorde då icke något motstånd. Med hufvudet nedsänkt och armarne i kors öfver bröstet, stod han några ögonblick orörlig, liksom i öfverläggning om hvad han nu hade att göra. Emilia uppväckte dock honom snart ur denna villrådighet. ”Döds-klockan ljuder,” utropade hon. ”Snart är stunden förliden, och skarprättaren kläder sig redan i högtidsdrägt. Hör stojet af den tillströmmande nyfikna folkmängden! .... Rätt, karl, det repet passar bra för hans hals ..... sätt det lägre, säger jag, annars halkar det af .....
