ansigtet bar stämpel af en mildhet, som sällan eller aldrig spordes hos de vilda qvinnorna. Den enda skillnad i drägt, som utmärkte henne från de andra af sitt kön, var en krona af brokiga fjädrar, som prydde hennes hufvud. Rörande var hennes stämma, då hon ömt bad om förskoning för fången — sjelfva mördarne hejdade sig och frågade Powhatans ansigte om hans vilja. Den gamle mannen häpnade, då han hörde sin egen älskade dotter, Pocahontas, begära nåd för en af sitt slägtes bittraste fiender. ”Dotter af Wahunsonacook,” utropade han i vrede; ”skam vare öfver dig och dina tillkommande barn! Du bäfvar för att se en hvitskinnad mans blod! Gå, gå ut, svaga qvinna! Din närvaro förpestar här luften och gör männer till qvinnor.”
Pocahontas lät ej afskräcka sig af dessa hårda och krossande ord af den gamle, ty det var ej vedervilja för åsyn af blod, som dref henne till att sätta sig upp emot far och landsmän — en ädlare känsla hade uppväxt i den unga Indianskans bröst, och, fattad af en qvinnas hela kärlek, trotsade hon fördomar, fiendskap och religion för sitt hjertas föremål. Hon hade sett Smith; ögonblickets ingifvelse var henne tillräcklig. Hon behöfde ej dagar, månader och år, för att lära älska, såsom många af våra civiliserade fruntimmer, — hon
