minsta utbrott. Mildheten i hennes karakter fick genast åter öfverhand, och förlåtelse blef den enda bestraffning, som hon ålade sin bestörta och skamfulle gemål. ”Fader!” utropade hon vanligt till Smith och räckte honom båda händerna, ”var välkommen till din dotter!”
Smith gillade ej denna titel, gifven af en kejsare-dotter, och gjorde henne uppmärksam på, att, i det land, der de vistades, det ej passade en soldat, som han, att helsa för dotter en prinsessa med kejserligt blod i sina ådror. ”Glöm ej,” tillade han med en viss värdighet, ”att vi nu äro i ’gamla England’ och ej i det unga Amerika.”
”Glöm ej?” upprepade hon. ”Har du glömt de tider, du tillbringade i Powhatans rike, då du öfverenskom med honom, att allt, som tillhörde dig, var hans, och allt, som han ägde, var ditt? Kommer du ej mera ihåg alla de öden, vi utstått tillsammans, alla de faror, vi besegrat i hvarandras sällskap? Eller har kanske ur ditt minne alldeles försvunnit hennes namn, som en gång var något för dig? Jag söker blott en dotters rättigheter. Såsom främling i Powhatans land, kallade du honom fader. Otacksamme! jag är nu främling i ditt land, och du unnar mig ej samma ynnest. Hvad har jag gjort, som förtjenar ett sådant förakt af dig? Anklaga mig icke för trolöshet. Inför den
