tillfredsställa din barndoms landsmän! Välan, jag lemnar det, men jag lemnar det i den Gudens händer, som jag nu dyrkar, och inför hvars fötter jag tröstlös och förtviflad nedkastar mig ..... Jag kommer! jag kommer!” utropade hon för hvarje åsk-knall som hördes. ”Försoningen är för handen! Pocahontas fruktar ej offerflammorna. Farväl, jord, behåll och göm i ditt sköte askan af den Christna Indianska qvinnan! Hennes bättre del tillhör ej dig .......”
Ännu en suck, ännu ett tungt andedrag, och allt var åter tyst. De brustna ögonen stirrade åt den uppklarnande horisonten, och munnen hade ett leende, som gaf åt ansigtet utseende af lugn och sällhet. De båda händerna, som småningom kallnade, höllo ännu troget fast makens och sonens händer, — och hjertat, fastän det nu mera ej slog, var dock ännu varmt. — Så dog Pocahontas[1].
- ↑ Rolfes och Pocahontas’ son öfverflyttade sedermera till Virginia och blef ägare till en stor del af det land, som tillhört Powhatan. Från honom härstammar den nyligen aflidne allmänt kände John Randolph af Roanoke.
