grundsten undanryckes, för att störta hela anstalten ner i afgrunden. Men då floden blifvit fylld af isstycken, såsom nu, är möjligheten af en olyckshändelse mångdubblad till den grad, att ingen lefvande varelse vågar sig ut på den bräckliga bryggan.
Med långsamma och jemna steg vandrade dock Eremiten här fram, och stannade ej förrän han uppnått yttersta ändan. Från denna i en spets formerade punkt återvände han lika lugnt och sakta, som förut, och gick på detta vis fram och tillbaka hela timmar, i ett yrväder, som skulle hållit inom hus sjelfva kapten Ross och hans härdiga följeslagare. Det var ej heller sällsynt, att se honom luta sitt hufvud på de ytterst liggande plankorna och der taga sin hvila med samma lugn, som om han varit i sin egen säng. Men denna minnesvärda natt var vittne till ännu en annan gerning af honom, som har blifvit ansedd för en galenskap, men är åtminstone egen, om ej något annat. Den skall af många fördömas, kanske af flera beles.
Ingen besöker bryggan på ”Terrapin rocks,” och kastar en blick ner åt djupet, utan att känna en rysning genomlöpa sina lemmar — och ännu mindre skall någon härefter stiga ut på spetsen af
