Orörliga tycktes hans ögon hvila på det i ekstubben inhuggna vapnet, så bekant i alla Indianska krig; och man skulle kunnat tro att han var gången till förfäderna i Vestern, om icke det oroligt häfvande bröstet antydt, att det ännu andades. Hvad var det som fästade hans uppmärksamhet? Månne vapnet? Kanske minnet af någon älskarinna, som gifvit honom denna tomahawk? — Nej, det var blod, mennisko-blodet på vapnet, som utgjorde föremålet för hans oaflåtliga betraktande. De röda fläckarne voro ännu icke torra på det mördande stålet, de hade knappt hunnit svalna. Äfven hans händer voro färgade med blod, som genom eldens granskap hade intorkat i huden, och gifvit det i sig sjelf bruna skinnet en purpurröd färg. Det hela var en hemsk syn, som kunde ingifva fasa äfven åt den som ej var ovan vid blod.
Solen hade gått ner och från horisonten vandrade månen långsamt uppföre himlahvalfvet. Några Indianer nalkades, den ena gående efter den andra, styrande sina steg till den kulle, der elden var uppgjord. De yttrade ej ett ord under marschen, men svängde emellanåt i luften sina tomahawks och mumlade derunder någonting, som svårligen kunde höras, svårare förstås. Den första af dem var en äldre man, med ett vördnadsvärdt utseende och en ridderlig växt. Han syntes också
