att hafva det glada medvetande, att han är på sin plats.
Kommande och gående aflöste sålunda hvarandra oupphörligt. Det var blott en man utom mig i hela salen, som tycktes göra sin måltid i lugn. Tvärt emot Amerikanska modet gick hans middag med otrolig långsamhet. Jag hade redan en lång stund betraktat honom, i anseende till denna ovanlighet, då han till min och alla andras förundran helt mekaniskt upptog ur fickan ett dagblad, och läste derutur ett stycke emellan hvarje bit som förtärdes. Hans ansigte förrådde under läsningen en mängd sinnesrörelser, som för ögonblicket tycktes beherrska honom, och vid mera än ett tillfälle trodde jag mig märka, att ett ställe i tidningen isynnerhet ådrog sig hans uppmärksamhet. Ögonen gingo öfver samma punkt beständigt, och lyste hvarje gång klarare af glädje. Omsider utbredde den sig öfver hela hans ansigte, och scenen slutades i utbrott af ett vildt skratt. Nu var min nyfikenhet drifven till det högsta; jag kunde ej afhålla mina blickar från honom. Hvem är han, denne obegriplige och ovanliga menniska? Ingen af de närvarande kände honom. Ännu några minuter, och han uppreste sig för att gå.
Om jag skall döma af hans utseende, var han en man, som sett lifvets kulminations-punkt, och
