ungkarl trodde knappt sina egna ögon. Han gnuggade dem hundrade gånger, såg och såg om igen men fick ändå ej nog af åskådningen. ”Är det en dröm?” utropade han. ”Denna hand, tillhör den en dödlig?”
Ett tecken af handen gaf tillkänna att den bestod af kött och blod.
Detta var för mycket för den extasierade älskaren. Med en djerfhet — som också tillhör en gammal ungkarl — fattade han voilen, utan att begära tillstånd, eller först urskulda sig, och lyftade den öfver hatten. Ett skrik hördes af den upptäckta damen, som i nästa ögonblick föll afdånad i hans armar. Lyckligtvis saknas aldrig essencer och eau de cologne hos ungkarlar, så att om spirituosa ha någon verkan på en afdånad menniska, sparades här icke försöket. Aldrig har någon så blifvit dränkt i Cölniskt vatten, som detta unga fruntimmer. Också återkom hon hastigare till sig sjelf än begge hade väntat sig.
Det ansigte, som nu var blottadt till skärskådande, var angenämt utan att vara skönt. Ungdom hade hon; men det var icke den utsprickande knoppen, snarare rosen i sin middagsfägring. Omkring munnen låg ett ständigt leende, som, då hon talade, ofta föreföll sarkastiskt, men som var långt derifrån. Uttrycket i de stora svarta ögonen var
