eller till en högst obehaglig skilsmessa. Hvad svar hon gaf, vet man ej ordagrant, men af vår ungkarls spasmodiska hänryckning kan man sluta till, att den sköna ej var obeveklig. ”Uff!” utropade han för sig sjelf. ”Ändtligen har jag lyckats att få ett ja, efter sex och tjugu korgar!” Fästmön fann sig dock föranlåten att fråga honom, om han allvarsamt tagit sitt beslut, och om han trodde att hennes hand vore den vackraste han sett. På denna fråga, som gjordes i en högtidlig ton, följde en störtskur af ömhetsbetygelser och heliga eder, att hennes hand och ingen annans, voro den engla-hand, som han alltid sett i drömmarna. ”Tack vare dig, gudomliga idé,” tillade han, ”att annonsera om en hustru! Jag har emellertid blifvit bedragen i min förväntan .....”
”Hur! hvad!” inföll den milda älskarinnan. ”Bedragen! Fordrade du ej en hand, som svarade emot beskrifningen? Är denna ej lik idealet?”
”Ja, bedragen,” fortfor han och lade så mycken vigt på ordet, att den förolämpade qvinnan var nära till konvulsioner. ”Ja, bedragen; ty jag fick inte en hustru, utan en Engel.”
Inom några få veckor efter denna märkbara händelse var det älskvärda paret ett äkta par.
En ungkarl har sällan annat hem än för ögonblicket, och hans planer för framtiden sträcka sig
