den förvirrade gifta mannen; ”jag skulle helst se att jag nu fick vara i fred.”
”Nog skall jag helsa dem,” inföll den andra, ”men om de, mer än Indianer i skogen bry sig om en sådan helsning, då känner jag ej mer mitt folk.”
”Hvad vilja de då?” frågade frun, som af förskräckelse knappt vågade röra sig ur stället.
”De fordra att ni skall gifva dem en Kungs-bal” blef svaret.
”En kungs-bal! hvad är det?” utropade mannen, i förundran blandad med förargelse.
”Lika godt!” tillade hans nu allt mer bäfvande maka. ”Kungs-bal eller annan bal, de få allt hvad behagas, blott de genast lemna oss i ro.”
Detta löfte hann ej förr till värdens öron, än denne med blixtens snabbhet öppnade fönstret och repeterade med full hals i en halft sjungande ton det hemlighetsfulla ordet: Cha-ri-va-ri. Genast åtskilde folkmassan sig stilla och tyst, och efter några minuter var allt i byn åter så lugnt som om någon Charivari aldrig der varit hörd.
Tidigt följande dagen börjades beredelserna till balen, som de resande så oförväntadt måste gifva. Mannen prutade väl länge emot, men frun, som högeligen fruktade för repetition af en ny serenad, gick gerna in på tillställningen, — och balen gick således för sig.
