och karlarne voro ej sena att i nordmanna-handslag visa sin okonstlade glädje öfver mötet. ”Mina barn,” började Sven med rörd stämma, ”ofta tillförene har jag mött er på denna plats, för att till höjden sända våra förenade böner — ofta hafva vi inför altaret fallit ner och tackat Gud för de glada stunder vi öfverlefvat; men i dag vandra vi in i templet, ej blott för att bedja för oss sjelfva, utan äfven för att nedböja oss till marken och med sårade hjertan sörja öfver den i Herranom afgångne, dyrkade Regenten i fäderneslandet. Sörjen, mina vänner, ja sörjen, ty med Carl XII har Sveriges lysande krigs-stjerna gått ned, att kanske aldrig mera höja sig öfver horisonten. O, ve! att jag skulle upplefva den stund, då det unga Lejonet slutade sina dagar.”
Kyrkodörrarne voro emellertid öppnade. Sven, åtföljd af hela församlingen, dröjde ej att antaga den vänliga bjudningen och gick in i kyrkan, hvars väggar för tillfället blifvit öfverhängda med ett svart tyg, till tecken af sorg öfver den Svenske monarkens frånfälle. Längst fram vid altaret nedsatte sig den gamle, och de öfrige togo sina platser, der sådana voro lediga. Långt innan presten uppstigit i predikstolen, var kyrkan fullkomligt uppfylld, — en syn, som visst ej var ovanlig, men som vid detta tillfälle hade en egen effekt och
