qvarlefvor nedläggas. Den svalkande luften återkallade honom slutligen till sig sjelf, men dödens dystra blekhet hade satt sig på kinderna. Ögonen voro knappt igenkänbara; de hade sjunkit in i sina mörka hålor, och tycktes ej längre vilja upptaga dagsljuset. De hvita lockarne föllo i oordning öfver skuldrorna, och gåfvo åt det skrynkliga ansigtet ett fullkomligt patriarkaliskt utseende. Hans båda händer hade förlorat lifvets värma, likväl tycktes den ena med ungdomens hela styrka fattat ett papper, som händelsevis hade fallit ur hans ficka, och som han med kraft pressade tillsammans emellan de utmagrade fingrarne. ”Min tid är inne,” yttrade han omsider med en knappt hörbar stämma; ”timglaset har runnit ut efter två och nittio långa år, och väl kan man då säga att döden ej kommer såsom en oväntad gäst. Likväl, sanningen att säga, väntade jag mig ej denna morgon att före aftonen vara på hinsidan grafven. Sådan är menniskan! Hon må lefva tio eller hundra år — hon har ändå icke nog af lifvet, orh ordet: farväl går lika svårt öfver gubbens som ungdomens läppar. Från vaggan till grafven göra vi ej annat än taga afsked och farväl — hela naturen förestafvar oss beständigt detta sorgliga ord; likväl kunna vi ej vänja oss dervid, och då lifvets afton omsider kommer, förefaller det oss ändå
