förnämsta. Religionens stämma på Fäderneslandets språk skall tystna i de kyrkor, der vi nu nedfalla och dyrka Gud. Våra kojor, våra skansar, allt skall jemnas med jorden, så att forntids-älskaren förgäfves söker efter hvar de varit. Sådant är det öde, som förestår Sveriges fordna koloni..... kanske redan innan jorden blir etthundratjugu år äldre, än den i dag är.” —
”Din lefnad har varit rik på händelser,” inföll Måns Rambo, när Sven slutat, ”och gerna skulle jag göra dig några frågor om saker, som förefalla mig mörka.”
”Jag har slutat,” svarade Sven med en stadig röst, som tydligt lät förstå hvad han menade.
”Dyster är likväl din spådom om dessa trakter,” fortfor Rambo, ”säg mig.....” Här stannade han, lyssnande till en djup suck, som undföll den döende. Solstrålarne, som inströmmade i rummet genom de smala fönstergluggarne, nådde i detta ögonblick det ställe, der sängen stod, och genom en besynnerlig tillfällighet föllo de just då på det åldriga hufvudet, som hvilade mot den ena sänggafveln. Ljuset var mer än tillräckligt för att visa Måns Rambo, att den suck han hört var dödens, och att Sven i denna stund upphört att lefva. Öfver det af åldern skrynklade ansigtet, hade den blåhvita likfärgen spridt sig, och de redan förut
