Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 82 —

ögat — denna tår vittnade att striden var häftig och svår. Alla band, som fästat hennes förhoppningar vid jordiska föremål, voro brutna — hennes önskningar tillintetgjorda — ändamålet med hennes lefnad förstördt — hon hade förlisat sitt hjerta utan möjlig räddning. Verlden ägde ej mera för henne det minsta behag, hon hade blifvit utstött från all gemenskap med sina medmenniskor, och — höjden af osällhet! — hon hade blifvit beröfvad den persons kärlek, för hvilken hon fann sig i stånd att — allt uppoffra.

Leontine var ännu försänkt i dessa mörka och förtviflade tankar, då man anmälte Eduards ankomst. Med darrande hand aftorkade hon sina tårar och smålog åt älskaren, då han inträdde, bedjande honom vara välkommen. Denne varseblef dock med en oro, som ej kan beskrifvas, den stora förändring, som på en enda natt hade föregått i den unga flickans ansigte. På kinderna fanns ej mera någon ros; der låg en blekhet, hvitare än den spegelklara barmens yta. Den öppna och annars alltid fria pannan, stod halft betäckt af de i oreda spridda lockarna, och ögat, hvars mer gudomliga än jordiska uttryck han så ofta beundrat, liknade nu en i dagningen slocknande stjerna. Öfver hela hennes person var en hemsk dysterhet utspridd, som kunde erinra om dessa scener i