fru, som höll så innerligen af henne, hur hon gråter och jemrar sig öfver den förlorade! Om förståndet inte på gamla dagar öfvergifvit mig, skulle jag bestämdt säga, att det är kärlek i spelet.....”
Mera hörde ej Eduard. Såsom en ursinnig rusade han in i huset, öppnade dörren till Leontines rum och stannade med fasa, vid åsynen af dess hemska utseende, som tystnaden omkring honom ännu mer fördystrade. På bordet låg ett papper, der några få ord voro skrifna, synbarligen utan slut, liksom om hon blifvit afbruten i sitt förehafvande. Eduard upptog och läste det. Dess innehåll var följande:
”Farväl, Eduard, för alltid. Blif lycklig med en annan qvinna, som dina landsmäns fördomar tillåta dig att älska. Min öfriga lifstid skall bli okänd för verlden. Intet mennisko-öga skall förmå upptäcka min fristad. Den föraktade Quarteroonens graf.....”
Och detta var allt, som skriften upplyste om den beklagansvärda Leontine.
— — — — — — — — — — — —
Månader hade försvunnit, efter denna sorgliga katastrof, och ännu gaf ingen omständighet anledning till någon upptäckt af den försvunnas tillflyktsort. I en af de vestra Staternas mest aflägsna
